Bygger om!

Mår skit, det gick 30 sekunder.

   Mitt uppe i det jobbigaste arbetet, så tar jag upp det jobbiga ämnet igen. Rökning, cancer. Jag blir lika ledsen varje gång. Varför kan ingen fatta? Jag talar speciellt om min mamma och mattias. Jag konfronterade mattias i morse och sa bara rätt ut - du rökte igår. För att testa honom. Och ja, han kunde inte hejda sin dumma bortförklaring. Såren blev upprivna igen. Min mage ville ut ur mig. Jag försökte dölja min besvikenhet med tystnad, jag drog mig in i mitt skal, som alltid.
   Det blev tyst, jag försökte vara glad att han var här då vi inte setts på länge, men när jag vet vad han gjort blir det svårt. Han lovar mig varje gång men sviker mig gång på gång. Vad ska man lita på? Tog upp det på msn lite försiktigt. Vi har innan pratat både mamma och jag och mattias och jag. Båda säger att det inte är jag som röker, så det häner ju inget med mig. Nej det gör det kanske inte, men vafan gör jag om ni får cancer då? Ska ni lämna mig för att dö också? Patetiskt är ordet. Och det går inte att förklara min ledsamhet. Det går helt enkelt inte att diskutera med sådana personer som inte har mer vett i huvudet än att det är gott. Hur ska jag hjälpa? 
   Den enda jag kan lita på är Anna. Jag vet att jag har henne vid min sida, att hon alltid kommer vara min vän och kämpa med mig. Man kan ju inte precis säga att rökning är vår passion men att hata den är vår passion. Vi lyckas dock inte så bra med medlemmar, tyvärr. Världen har alltför många idioter, varför vill man då vara en? Jag orkar inte ens fatta.

Jaja, jag får gråta ut i min ensamhet, nästan alla mina närmaste gör det onda och jag kan inget göra, bara stå där och klaga. Klagan som inte heller leder någonstans förutom till gråt och stor besvikelse.

Låt mig inte dö ensam.
Micaela